Fysiska men efter psykiskt våld
Någonstans innerst inne visste redan från början vad som hände inom mig. Efter att ha kämpat i fem år för att försöka få honom att lyssna på mig. Att vilja att han skulle se mig. Försöka fömedla en känsla av trygghet och trots att inte kunna tala
och få utrymme att känna, ändå översätta den där enorma rädslan att allt kommer gå käpprätt åt helvete om han inte tog ansvar över sitt agerande.
Efter fem år av glåpord och förminskande och hånande och hot. När jag helt förstörd tog modet till mig att faktiskt blotta mig totalt trots att jag visste att det gav dig vapen att håna mig med ännu mer framöver. När du fortfarande fnyser åt mig att jag
minsann ska se min egen del i det hela, att ansvaret ligger på mig att förändras. Att jag ska vara glad och tacksam och acceptera hans ilska och hot då det är jag som framkallat det i honom.
Då lägger kroppen plötsligt av.
Efter något som inte ens kan liknas vid en sista suck, slutar jag plötsligt andas.
Efter fem år hade jag äntligen lärt mig att omvandla sorgen till ilska. Att omsorgsfullt välja de stunder jag tänker att jag kan nå fram, och då sätta ner foten, det du gör mot mig och mot barnen är Inte Ok!
Men istället för att vilja rädda det lilla som fanns kvar krossade du mig totalt i det där ögonblicket. Vi var inte värda att kämpa för.
Du hade inget mer att säga om saken.
Så från en vecka till en annan drunknar jag totalt. Från att älska och bära mina barn dagligen klarar jag inte längre av att lyfta de.
Från att städa och skotta och laga mat och leka kan jag nu inte ens ta mig upp för trappen hemma utan att nästan svimma.
Jag får svårigheter att andas, starka bröstsmärtor och hjärtproblem. Panikångestattackerna avlöser varandra och jag åker fram och tillbaka till läkarna som sticker sönder mina armar med alla prover som tas. Ingenting visar någonting förutom ett förhöjt
hormon som kan härledas till stress. Vid ett tillfälle när du stuckit iväg och lämnat mig ensam med barnen kraschar jag totalt. Du vägrar komma hem och mina föräldrar får släppa allt mitt i natten och köra 25 mil för att ta hand om våra barn. Jag
blir inlagd på akuten. Mina värden i kroppen är skyhöga och man förstår inte varför. De gör en skiktröntgen då man misstänker att något gått sönder, men man hittar ingenting. Efter röntgen kraschar jag än värre och ligger uppkopplad i ett akutrum
bredvid en hjärtstartare med kontroll varje kvart hela natten.
Min kropp är så slut att jag inte ens kan ta mig till toaletten själv, jag kan inte resa mig upp.
