Starseed

Många är vi som lider av PTSD efter att ha lämnat förhållanden med våldsamma partners. Och jag förundras över hur jäkla väl kroppen minns och spinner igång på en halv sekund när vissa minnen dyker upp. Dofter, musik, materiella saker, vissa ord eller i princip vad fasiken som helst som påminner om hur man överlevde då. För det är bara det det handlar om där och då. Överlevnad.

 

Och det är egentligen inget konstigt alls. 

Att daglig systematisk hjärntvättning, av den som egentligen borde bara älska och stötta dig, sitter kvar för resten av livet. 

 

Jag har varit mycket arg på de delar i samhället och de personer som i sin yrkesutövning SKA veta vad det handlar om.

De som SKA stötta och inte dra undan mattan för våldsutsatta. Då det finns så enkeltillgänglig och riktigt jäkla bra info att läsa om detta gigantiska världsproblem, för att förhindra att kvinnor hamnar där vi alla hamnat när vi ber om hjälp. Utbilda er.

 

Sedan är det otroligt frustrerande när man inte själv med enkla ord kan förklara alla hundratals små saker de gör med en/mot en i förhållandet och även efter en lämnat.

Dels för att hjärntvätten faktiskt fysiskt har förändrat ens hjärna (jepp den finns det klar forskning på sedan långt tillbaka) men också för att förnekelsen man lever i och det den gör med ens tankar faktiskt också lever kvar och dyker upp när man minst anar det, långt efteråt.

Men ja, det går inte att helt förstå det vi varit med om om man inte upplevt det själv.

Fullständigt omöjligt.

 

Igår var jag på terapi, skönt och behövligt och passande då jag var rätt irriterad. Hela vägen dit funderade jag på hur man kan förklara på ett enkelt sätt hur det är att leva i ett dysfunktionellt förhållande med dagligt inslag av våld. Och det enda jag kom att tänka på var att i flera år försöka lägga ett tusenbitarspussel där bitar fattas.

Där bitar kastas bort, av honom. Nya bitar presenteras för dig som inte heller passar. Den totala lyckan när du hittar två bitar som passar, bara för att han sedan plockar isär fyra bitar och tar sönder två av de. När du säger att du inte kan lägga klart pusslet om du inte får bitarna och han kallt påstår att du får skylla dig själv han har ingen del i ditt pussel, hade det inte varit för dig så hade pusslet vart klart för länge sedan. Han glatt dagen efter ger dig fyra nya bitar, men han kommer inte ihåg att han tog de från dig igår, det har du hittar på. Du är ju så förvirrad . Och du sitter där på nätterna och längtar tills pusslet blir klart för det kommer bli så fint, men helvete heller... Ingen kan lägga ett pussel klart där bitar saknas!

 

 

Jag går i terapi som så många andra för att lära mig själv att Aldrig igen lägga pussel där så många bitar saknas, man blir galen.

Men det är vad samhället, socialtjänsten och tingsrätten tvingar oss mammor att göra.

Det är fortfarande vårat ansvar att pussla ihop något som Aldrig kan bli färdigt.

Och jävlar om vi inte fortsätter försöka i all evighet... 

 

 

 

 

Ska vi kolla lite hur det kan se ut bara för att vi är nyfikna?

Aledning till utredning

Den 12/5 tog en bekant kontakt med mamman angående oro för barnen då pappan enligt dennes bekant sedan flytten till ny stad återgått i missbruk av amfetamin.

Pappan går trots försök i flera veckor inte att nå alls under förundersökning.

(öhh, kanske man kan fundera redan här på hur det står till)

Under utredning inkommer även oro från sjukhuset då pappan kommer in nattetid då han kört åt pipan med fyrhjuling, har  2,0 promille alkohol och amfetamin i blodet.

(Öhhh, ja det var ju det vi sa va, eller???)

Mamman fick under huvudförhandlingen i tingsrätten veta att det varit husrannsakan hos pappan och att man hittat en påse med knark och kanyler. Mamman vet att pappa umgås med kända knarkare/langare vilket barnen pratar om också sker frekvent efter att hon flyttat. 

(Kanske något att beakta också vid bedömning)

Pappan säger att han aldrig missbrukat amfetamin utan bara åkt dit för narkotika när han tagit kokain.

(Mhmmm, pappan kanske ljugit för mamman i sex år när han berättat hur han skjöt amfetamin varenda helg under några år innan, och också drogade den flickvän han hade på den tiden, på skoj bara... kul...)

Barnen har upplevt våld. Föräldrarna har beskrivit inslag av våld, psykiskt våld, hot om våld och materiellt våld. Det framgår att föräldrarna inte har ett fungerande samarbete. Pappan ger en inkonsekvent bild av sin alkoholkonsumtion och barnsamtal med de äldre barnen visar att pappan dricker varje dag och huset är fullt av ölflaskor. 

( snälla ser ni vad ni skriver här )

Det genomfördes utredning både 2018 och 2019. Den första då det framkom att mamma dricker alkohol dagligen och att hon får ta allt ansvar över hem och barn. Den senare då mamman lämnar pappan då hon upplever hot.

( jo dagligen i flera veckor hundra resor värre än åren innan, missbruk och isolering, våld i nära relation någon? ringer klockorna??? )

Mammans flytt bedöms av familjerätten vara för hennes egen skull och inte för barnen.

( jag förstår, bättre innan? att barnen aldrig får träffa sin pappa, och med en mamma som är så sjuk av stressen och hoten att hon åker in på sjukan varje vecka, och skrik och bråk så fort pappan kommer hem... kom igeeeeen, stanna i våldet med barnen nu mamma!!! )

Mamma berättar att pappan varit våldsam senast dagen innan då han försökte köra på henne med bilen utanför förskolan.

Barnens föräldrar bedöms behöva samarbetssamtal för att bli bättre på att kunna kommunicera på ett bra sätt.

Det framkommer inget behov av stöd!

Klart jag ändå förstår vart de vill komma.

När han psykat dygnet runt i flera år och en tillslut tar mod till sig och säger att nu är det nog, och han säger framför barnen att han vill att en dör och sätter sig bredvid en i sängen och slipar en yxa... Då ska en som mamma som bryr mig om sina barn kyssa hans fötter och be om ursäkt, givetvis.