Starseed

Tog över cellerna, tryckte på paus, och viloläget intogs motvilligt.

Fyra dagar har jag stängt ner.

Fyra dagar har jag stängt av.

Jag vet inte vart jag befunnit mig.

Jag minns inte vad jag har gjort.

Ikväll kommer allt ifatt mig och tårarna rinner okontrollerat. Den Enorma kärleken jag har till mina barn och hjälplösheten jag känner när jag nu får svart på vitt att jag inte har rätt att skydda de fullt ut.

Fy fan för detta!

Människor som inte förstår vad du tvingats leva med. Människor som inte förstår hur du kämpat för att överleva, för att hålla huvudet ovan vattenytan, för att inte drunkna.

Varje dag.

 

Människor som i sitt beslut om ditt liv skriver direkta sakfel, faktafel. Som bedömer att alkoholism inte är skadligt för dina barn. Att materiellt våld, ekonomiskt våld, psykiskt våld och förnedring, isolering och hot om våld, inte definieras som våld.

 

Människor som tar ett beslut baserat på att det du upplevt och hur du agerat efteråt ändå visar på att du ju är den som är mest lämplig som vårdnadshavare, men att du ska tvingas samarbeta med den som utsatt dig.

 

Människor som tar beslut om gemensam vårdnad, inte för att det någonsin kunnats ta gemensamma beslut eller kan det idag, men med en tro från deras sida att det kanske gör det, någon gång i framtiden, kanske.

 

Den som lever får se? Eller?

 

När man tänker att människor kommit längre än såhär i sitt tänkande, så drabbas du än en gång. Och än en gång drabbas dina barn.

 

Tack för beslut!