Starseed

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Säkert extra skönt för just mig då jag upplevt så många former av Materiellt våld under så många år. Tidigt fick jag lära mig att mina saker inte alls var fredade för att de var mina saker, utan tvärtom. Inte bara att min sons och mina kläder flög ut från balkongen utan det var också väldigt mycket av mina saker som togs sönder när han blev arg för att jag gjort något fel. Blev jag ledsen blev han mer arg eftersom jag ju brydde mig mer om mina saker än om honom och hans känslor. För honom var saker inte värd något vilket han vid ett tidigt skede "bevisade" genom att smasha sönder sin ovärderliga fiol i väggen en dm ifrån mitt huvud när jag väntade vårt första barn. Senare kunde han också ge bort saker som var mina, och berätta om det i efterhand. Jag var egoistisk som försökte säga ifrån och då hade han ju redan lovat bort eller gett bort det, och hur skulle han förklara det för de som skulle få mina prylar? Att ge bort sina egna saker eller fråga mig innan skulle inte behövas enligt honom. Jag var den som var problemet som la energi på mina saker istället för på oss. Någonstans fann han det nog ändå väldigt praktiskt att jag lagt känslor i vissa saker då det var något han gärna utnyttjade för att göra mig ledsen. Saker kunde plötsligt försvinna (låsas in) och fortfarande idag saknar jag mycket. Allt har jag idag accepterat, t om att Alla mina bilder från när barnen var små inte längre är mina då de ligger på ett minne som Han betalat för och vägrar lägga över på ett nytt minne till mig.

Jag har lite kvar som jag inte raderat från telefonen, det får duga. Men just den förnedringen att någon hela tiden har bättre koll på mina saker än jag själv har, och att man inte ens får ha sina saker undangömda i en låda med underkläder utan att de tas sönder eller försvinner… den kommer nog alltid finnas kvar. Och i det här hushållet får mina barn ha sina saker ifred och vet att inget riskerar gå sönder för att en vuxen blir arg och ska visa på sin makt över en. Ingenting försvinner heller spårlöst.

Och hur får man bättre kontroll över sina saker? Genom att inte ha mer än man behöver givetvis 😉

Ibland undrar jag vart hon tog vägen.

Hon den jag en gång var.

Jag har varit så många under så många år, och alla innan dig.

Och de jag var var alla en bit av den jag var påväg att bli.

Men här står jag nu och är någon helt annan.

 

Kanske en starkare variant, eller bara mindre fri? 

 

Jsg vet inte alls längre. Kanske jag blir tillslut hon jag var ämnad att bli. Kanske jag behöver frigöra mig ytterligare en gång för att bli mer.

 

Oavsett tänker jag ofta tillbaka på alla Hon jag var och känner mig bestulen på mitt Jag.

 

För den jag blev efter dig var inte längre mig, utan någon annan. Och där är jag nu!

Flera gånger tog han bilnyckeln från mig för att jag inte skulle kunna köra iväg men det fanns gånger jag kom iväg i en timme och bara körde runt stan och grät. Det var så himla befriande, bara jag och mig själv i en bubbla, där ingen synade mig, hånade och psykade.

Och även om det inte är en tur på en timme där mestadelen rinner över och ut så blir det pyspunka på kroppen även när jag bara kör in till stan. Jag kommer inte ifrån det helt enkelt.

Häromdagen just i en sådan situation, endast påväg in till affären på tio minuter och gråtandes, kom det över mig minnet av när jag tvärtemot satt i passagerarsätet påväg mot Kramfors och höll det inom mig. Hur jag kämpade med att tårarna Inte skulle rinna så fasligt ljudligt och hur jag snabbt och med förhoppning osynligt med tröjärmen torkade de som föll. Vi var påväg till hans mamma, och i vanlig ordning så var det något som var väldigt fel och det var givetvis mitt fel och jag fick veta det precis innan vi skulle åka.

Och det blev mer regel än undantag dessa påhopp, som hände varenda gång vi skulle göra något tillsammans, speciellt när vi skulle träffa hans familj.

Såhär i efterhand förstår jag ju att det handlade om att jag skulle bli ledsen och osäker (som om inte ångesten jag redan hade när det skulle träffas med hans familj räckte) så jag skulle sitta i ett hörn och må dåligt…. och det fungerade ju givetvis. Räckte det inte med att hota med att jag skulle hålla mig borta från hans familjemedlemmar? Inte dra in de i Vårt liv på nåt sätt?

Samtidigt var det ju alltid en paus för mig att vara där eftersom det också innebar att han stöttade mig lite med barnen.

You always did put up a good show there, didn’t you darling!

Att åka hem till mina föräldrar var i början det bästa som fanns, för jisses där blev showen en hel tv-serie i början. Sicken perfekt fasad han fick till, där kunde man luta sig tillbaka och bara hänga med på åkturen. 

När fasade började krackelera höll vi oss borta mer, och min släkt fungerade mer som nån slags trick or treat. Hade jag vart "snäll" så föreslog han att vi skulle åka dit eftersom jag ju mådde bra där, men samtidigt fick jag ständigt höra att min familj (föräldrar och syskon) inte var bra för mig och att jag behövde ägna mer tid åt min egen familj (han och barnen). Så när jag vid tillfälle pratade i telefon med min syster fick jag en utskällning utan dess like, och då spelade det ingen roll att jag pratade med henne max någon timme i månaden medan han pratade med henne minst det fyrdubbla.

På slutet var det tvärtemot en Big Show varje gång det handlade om min familj, både före under och efter kontakt eller påhälsning av/hos de. Och plötsligt fick också de se hela spektrat av de spektakel som jag upplevde hemma, innehållande fylla, utbrott och psykningar av mig och barnen. Hur han kunde på julaftonsmorgon bara kliva upp och packa sin väska och storma ut för han skulle hem. Ingen till synes anledning och ingen förklaring utan bara en sambo och barn som frågandes och chockade står och gråter på julaftonsmorgon när mina föräldrar vaknar i ståhejet som blev. Givetvis fanns ingen anledning att lämna oss på julafton, men han hade säkert kunnat hitta på en i efterhand. Jag visste att det bara var psykningar, jag orkade inte ens fråga eftersom jag visste att det skulle generera i mer "konflikt". Som alltid tjänade man på att låtsas som ingenting. 

Ät upp skiten hållkäften och överlev typ.

Jo min familj fick se en hel del konstigheter där på slutet. Sedan var det tydligen mitt fel att de som han uttryckte det Hatade honom. Jag var den som vände de emot honom. 

Satan vad man kan spinna iväg, på en biltur.

Mer bilturer till folket, det är så himla nyttigt med pyspunka. 

I år får han inte fira födelsedag hos sin mamma, men hos sin pappa.

Idag fylls min facebook med minnen från de senaste fyra åren från denna dag. 

Dagen han föddes.

Dagen då han fyllde ett år och det var en underbar födelsedag.

Dagen då han fyllde två år och firandet förvandlades till en av de värsta dagarna i mitt liv.

Dagen då han fyllde tre år och ingen pappa ens brydde sig om att ringa och gratulera varken den dagen eller veckorna efter.

Dagen då han fyllde fyra år och fick vara hos både mamma och pappa.

Jag fastnar på bilden från det år han fyllde två år och storgråter. Fy satan så ont det gör i mig att du tvingades uppleva det som följde den dagen. Att jag stannade så länge att alla mina tre barn tvingades uppleva det under så många år.

Det är inte min skam att bära, men jag skäms ändå. Och jag gråter för er skull.

Jag kommer göra mitt allra yttersta för att ni aldrig ska behöva uppleva nåt liknande igen.

Så alla era födelsedagar och andra dagar blir lyckliga dagar ❤️

Hon försöker prata med honom om hur han inte tar till sig hennes döttrar och undrar om han verkligen vill gifta sig med henne, och svaret hon får är frågor på varför hon har buddah-statyer och inte en bibel i sovrummet. Man får se hur hon gång på gång försöker leda tillbaka samtalet till deras relation och de frågor hon ställt och hur han gång på gång stenhårt ställer motfrågor som har med absolut ingenting att göra. Tillslut tappar hon det och skriker rakt ut samtidigt som hon sliter sitt hår.

Igenkänning delux. Psykiskt våld när det är som värst. När man tror att man håller på att bli galen, för att allt bara är så exremt orimligt.

Och tillslut rinner det över.

Reaktivt våld- när förövaren gör något mot dig för att få dig att reagera bara för att sedan kunna övertala dig och andra att det är Du som är galen och inte han.

GÅ ALDRIG PÅ DET!!! 

Det är så grymt att behandla någon man påstår sig älska på det sättet. Grymt!

Run baby run, n never look back!

Hur sjukt är inte det?  Bara den biten liksom.

Och något vi alla får lära oss från första terapisamtalet och genom Alla samtal är att vi Aldrig kommer få svar på den frågan, oavsett hur många gånger vi ställer den.

Men en sak som vi kan påminna oss om när traumabanden gör sig påminda (vilket de gör 😔 dagligen när man tvingas försöka "samarbeta" med förövaren pga gemensam vårdnad om barn) är att allt våld du varit utsatt för, varenda gång han hotar dig, varenda gång han ljuger och hittar på saker som han sedan glömmer bort och försöker få dig att tro att du blivit galen, varenda gång han isolerar dig, vänder barnen emot dig, sparkar på dina djur, tar sönder dina saker, jagar dig med tillhyggen, skriker jävla hora efter dig, ger dig silent treatment i dagar/veckor/månader på grund av att du ifrågasatt något... skyddat dig...

ALLT jävla SKIT han utsatt dig för har varit utstuderat och medvetet.

För om han inte var jävligt medveten om hur fruktansvärt fel han gör, så skulle han aldrig göra så mycket för att dölja det för omvärlden.

Han skulle kalla dig hora inför sin mamma, kasta ut din sons saker från balkongen då grannarna var vakna, jaga dig med en yxa hos dina föräldrar när du ber honom inte dricka mer och slita av dig dina bilnycklar efter släktmiddagen när du försöker fly undan honom. Han skulle berätta för barnen att du hatar de, när ni sitter och äter på McDonalds... eftersom du bett om att få handla på affären själv. Och han skulle berätta för hela världen på facebook hur mycket han hatar medlemmar ur sin familj, att han önskar livet ur de han anser inte har rätt att leva.

Men det gör han inte. Han gör det bara bakom stängda dörrar. När bara du och dina barn hör och ser och far illa.

För han är jävligt medveten om att det han gör är fel och aldrig skulle accepteras om det hände när någon utomstående bevittnade det.

Och vet ni vad.

Han skiter i att han gör fel. Han väljer att fortsätta göra fel. Och han kommer aldrig att välja att göra rätt. Han har medvetet skadat dig och dina barn för sin egen tillfredsställelses skull.

Glöm Aldrig bort det!

Det kommer inte vi göra.

När man tänker att nu kan det Fan inte sjunkas lägre än såhär så kommer älskade ungen hem och berättar uppgivet att hennes storebror inte alls på riktigt tyckte om att bära runt på henne när hon var liten, för en annan såkallad förälder har av någon outgrundlig jävla anledning sagt till henne att det var ju bara hennes mamma som tvingade storebror att göra det. Ursäkta, vem sa vad för jävla skitsnack sa du???

Storebror kommer Alltid att ha varit en stor och viktig del i din uppväxt älskade barn!

Varenda bild och varenda film jag har på er tillsammans är bevis nog, och jag vet att du i ditt hjärta alltid kommer bära det med dig.

Och jag kommer backa dig i dina minnen och ingen kommer någonsin få förvrida din egen sanning med lögner på det här sättet.

då kallas det för våld, och kanske läge för polisanmälan? eller vad säger ni?

Men när det inte är en kollega utan den man älskar och lever med, då kallar de det för konflikt? Inte konstigt va att man själv tillslut normaliserar beteendet 🙄 

Samhället säger ju till oss att det är en konflikt- och en konflikt är något man är två i. Något som är gemensamt. 

Om man skulle välja att arbeta kvar på sitt jobb trots denna kollega, som kanske fått en tillsägelse men inte går att förflytta eller säga upp... skulle det då också vara en gemensam konflikt en hade? Han hotar helt oprovocerat och skriker jävla Hora till en framför andra kollegor och de som kommer emellan (barn, små barn) 

Eller är det bara ok om våldet är något som händer när man bor tillsammans? När man har gemensamma barn, är det då våldet är ok? Är det när man haft en sexuell relation med våldsutövaren som våldet ska normaliseras? Vart går gränsen för när kvinnovåld inte längre räknas som våld utan som en konflikt?

Många är vi som lider av PTSD efter att ha lämnat förhållanden med våldsamma partners. Och jag förundras över hur jäkla väl kroppen minns och spinner igång på en halv sekund när vissa minnen dyker upp. Dofter, musik, materiella saker, vissa ord eller i princip vad fasiken som helst som påminner om hur man överlevde då. För det är bara det det handlar om där och då. Överlevnad.

 

Och det är egentligen inget konstigt alls. 

Att daglig systematisk hjärntvättning, av den som egentligen borde bara älska och stötta dig, sitter kvar för resten av livet. 

 

Jag har varit mycket arg på de delar i samhället och de personer som i sin yrkesutövning SKA veta vad det handlar om.

De som SKA stötta och inte dra undan mattan för våldsutsatta. Då det finns så enkeltillgänglig och riktigt jäkla bra info att läsa om detta gigantiska världsproblem, för att förhindra att kvinnor hamnar där vi alla hamnat när vi ber om hjälp. Utbilda er.

 

Sedan är det otroligt frustrerande när man inte själv med enkla ord kan förklara alla hundratals små saker de gör med en/mot en i förhållandet och även efter en lämnat.

Dels för att hjärntvätten faktiskt fysiskt har förändrat ens hjärna (jepp den finns det klar forskning på sedan långt tillbaka) men också för att förnekelsen man lever i och det den gör med ens tankar faktiskt också lever kvar och dyker upp när man minst anar det, långt efteråt.

Men ja, det går inte att helt förstå det vi varit med om om man inte upplevt det själv.

Fullständigt omöjligt.

 

Igår var jag på terapi, skönt och behövligt och passande då jag var rätt irriterad. Hela vägen dit funderade jag på hur man kan förklara på ett enkelt sätt hur det är att leva i ett dysfunktionellt förhållande med dagligt inslag av våld. Och det enda jag kom att tänka på var att i flera år försöka lägga ett tusenbitarspussel där bitar fattas.

Där bitar kastas bort, av honom. Nya bitar presenteras för dig som inte heller passar. Den totala lyckan när du hittar två bitar som passar, bara för att han sedan plockar isär fyra bitar och tar sönder två av de. När du säger att du inte kan lägga klart pusslet om du inte får bitarna och han kallt påstår att du får skylla dig själv han har ingen del i ditt pussel, hade det inte varit för dig så hade pusslet vart klart för länge sedan. Han glatt dagen efter ger dig fyra nya bitar, men han kommer inte ihåg att han tog de från dig igår, det har du hittar på. Du är ju så förvirrad . Och du sitter där på nätterna och längtar tills pusslet blir klart för det kommer bli så fint, men helvete heller... Ingen kan lägga ett pussel klart där bitar saknas!

 

 

Jag går i terapi som så många andra för att lära mig själv att Aldrig igen lägga pussel där så många bitar saknas, man blir galen.

Men det är vad samhället, socialtjänsten och tingsrätten tvingar oss mammor att göra.

Det är fortfarande vårat ansvar att pussla ihop något som Aldrig kan bli färdigt.

Och jävlar om vi inte fortsätter försöka i all evighet... 

 

 

 

 

Ska vi kolla lite hur det kan se ut bara för att vi är nyfikna?

Aledning till utredning

Den 12/5 tog en bekant kontakt med mamman angående oro för barnen då pappan enligt dennes bekant sedan flytten till ny stad återgått i missbruk av amfetamin.

Pappan går trots försök i flera veckor inte att nå alls under förundersökning.

(öhh, kanske man kan fundera redan här på hur det står till)

Under utredning inkommer även oro från sjukhuset då pappan kommer in nattetid då han kört åt pipan med fyrhjuling, har  2,0 promille alkohol och amfetamin i blodet.

(Öhhh, ja det var ju det vi sa va, eller???)

Mamman fick under huvudförhandlingen i tingsrätten veta att det varit husrannsakan hos pappan och att man hittat en påse med knark och kanyler. Mamman vet att pappa umgås med kända knarkare/langare vilket barnen pratar om också sker frekvent efter att hon flyttat. 

(Kanske något att beakta också vid bedömning)

Pappan säger att han aldrig missbrukat amfetamin utan bara åkt dit för narkotika när han tagit kokain.

(Mhmmm, pappan kanske ljugit för mamman i sex år när han berättat hur han skjöt amfetamin varenda helg under några år innan, och också drogade den flickvän han hade på den tiden, på skoj bara... kul...)

Barnen har upplevt våld. Föräldrarna har beskrivit inslag av våld, psykiskt våld, hot om våld och materiellt våld. Det framgår att föräldrarna inte har ett fungerande samarbete. Pappan ger en inkonsekvent bild av sin alkoholkonsumtion och barnsamtal med de äldre barnen visar att pappan dricker varje dag och huset är fullt av ölflaskor. 

( snälla ser ni vad ni skriver här )

Det genomfördes utredning både 2018 och 2019. Den första då det framkom att mamma dricker alkohol dagligen och att hon får ta allt ansvar över hem och barn. Den senare då mamman lämnar pappan då hon upplever hot.

( jo dagligen i flera veckor hundra resor värre än åren innan, missbruk och isolering, våld i nära relation någon? ringer klockorna??? )

Mammans flytt bedöms av familjerätten vara för hennes egen skull och inte för barnen.

( jag förstår, bättre innan? att barnen aldrig får träffa sin pappa, och med en mamma som är så sjuk av stressen och hoten att hon åker in på sjukan varje vecka, och skrik och bråk så fort pappan kommer hem... kom igeeeeen, stanna i våldet med barnen nu mamma!!! )

Mamma berättar att pappan varit våldsam senast dagen innan då han försökte köra på henne med bilen utanför förskolan.

Barnens föräldrar bedöms behöva samarbetssamtal för att bli bättre på att kunna kommunicera på ett bra sätt.

Det framkommer inget behov av stöd!

Klart jag ändå förstår vart de vill komma.

När han psykat dygnet runt i flera år och en tillslut tar mod till sig och säger att nu är det nog, och han säger framför barnen att han vill att en dör och sätter sig bredvid en i sängen och slipar en yxa... Då ska en som mamma som bryr mig om sina barn kyssa hans fötter och be om ursäkt, givetvis.

When you get what you want, but not what you need

When you feel so tired, but you can't sleep

Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face

When you lose something you can't replace

When you love someone, but it goes to waste

Could it be worse?

... har aldrig gillat den sången innan så speciellt. Men nu var det som att den talade till mig. Och den gjorde ont.

And high up above or down below

When you're too in love to let it go

But if you never try you'll never know

Just what you're worth

Lights will guide you home

And ignite your bones

And I will try to fix you

..............

När man lever med någon som man älskar så mycket att man skulle kunna kapa av sitt eget ben för att få vara med honom för resten av livet. När man vet hur mycket man går sönder men säger till sig själv varje dag att det är det här jag väljer, jag älskar honom. Samtidigt som man vill hjälpa och förstå och hjälpa och förstå och bara     finnas där och upplysa. Om allt han kan få men nu missar för att livet handlar om kärlek och inte makt och

man tillslut inte orkar vara den människan mer

Släppa taget har aldrig varit något jag sett lätt på. Och visst har materiella ting i sig inget värde, men det finns ändå sentimentalt värde i vissa saker man fått av någon man älskat.

Av någon outgrundlig anledning (inte alls utan helt för att säkerställa mäns fortsatta makt över kvinnor) så ingår inte vårdnadstvister i hemförsäkringen. Kvinnor som lämnar sina män riskerar alltså att bli ruinerade om deras barns fäder väljer att stämma de på vårdnaden. 

Antingen lämnar de ifrån sig barnen frivilligt eller gör som jag, kämpar för deras frihet och blir skuldsatta för resten av livet.

Sitter just nu med en räkning så stor som jag inte trodde var möjlig. 

Ekonomiskt våld är också våld!

De som blir värst drabbade av detta är givetvis barnen som just nu inte alls förstår varför mamma inte har råd att köpa nya skor eller glass på sommaren, när pappa köper ny bil, fyrhjulingar till de, bygger egen lekpark på gården och tar med de på hotellsemester varannan helg.

Det enda positiva är att jag nu Tvingas sälja allt jag har av värde, vilket betyder att alla smycken jag fått från honom nu försvinner.

Jag kan ju inte använda något ändå då energierna i de är så pass starka.

Det är det svåraste jag tvingats göra, det blir som ett sådant absolut avslut. 

När man inom våld i relation talar om bindningar och hur viktigt det är att klippa så många som möjligt så kan jag nu med säkerhet säga att detta är det sista jag gör.

Förutom medlidande så är allt nu borta.

Kärleken försvinner med de sista saker som representerat just kärleken till honom.

Snart är det över ❤️