Starseed

Han har som vanligt spenderat hela kvällen själv nere i källaren. Vad han gör vet du inte exakt för du har undvikit att gå ner dit eftersom du vet att han druckit mycket.

Men just ikväll känns det ändå som att det är för mycket bara 😔

För mycket sprit och för mycket hat, och det kommer sluta med att han däckar där nere och du måste vara vaken och se till så han andas, försöka lägga honom i en bra ställning trots att han väger bly, och hålla koll så han inte går ut och fryser ihjäl på natten etc etc

Du smyger ner för trappen och hör hur han i vanlig ordning pratar med någon i telefon.

Han pratar högt och argt och du vet att han druckit mycket då spritflaskan nästan är tom.

Du tänker att han nog är så onykter att han inte märker om du bakom ryggen på honom smyger fram och tar flaskan och sedan gömmer den till imorgon.

Men han ser dig i samma stund som du tar flaskan.

Du får panik och vänder dig om och springer ut i tvättstugan med flaskan, och hinner Precis låsa dörren bakom dig.

Här tänker man att en normal reaktion från hans sida borde varit att gå ut genom källardörren och in genom ytterdörren i huset och fråga varför jag tar hans flaska.

Men det finns inget normalt med detta.

Istället sliter han åt sig en yxa och börjar hugga i dörren/väggen till tvättstugan där jag står och ser allt genom rutan på dörren.

Livrädd inser jag att han inte kommer sluta förrän han huggit sig igenom dörren och att jag på något vis måste ge honom flaskan utan att komma ivägen för yxan.

Alla barn sover på våningen ovanför, och jag har än en gång ett barn i magen.

För några sekunder så backar han några meter och jag ser en öppning där jag ställer ifrån mig flaskan, låser upp dörren och sedan flyr upp till övervåningen. Vad som hände sedan minns jag inte, jag var nog i chock.

Däremot minns jag tydligt vad som hände dagen efter. 

Dagen efter fälldes jag en kommentar om att det var ju inte nödvändigt att hugga sönder dörren och väggen med en yxa väl?

Och det var det enda som sas om den lilla incidenten...

Jag har precis berättat för min son att jag ska åka tillbaka till lägenheten för att prata med honom, och min son är hysteriskt ledsen.

Inte för att vara ensam hos mina föräldrar, för det har han varit sedan han var ett år. 

Men för att han är rädd att det ska hända mig igen det han bevittnade dagarna innan.

Jag måste åka hem igen.

Jag måste få träffa honom och prata.

Jag har ångest, jag vill inte att han lämnar mig  och vårt ofödda barn. Jag har precis sålt min lägenhet, min son har bytt skola, jag är höggravid och jag har ingenting kvar.

Dessutom älskar jag honom och vill ju leva med honom, bara han kan vara snäll mot oss.

Hans reaktion på det som hände var att nu hade det gått för långt.

Han menade på att han ju aldrig skulle gjort illa mig om inte jag med mitt sätt att vara var den som framkallade en aggressiv sida hos honom. Att det inte var någon mening att fortsätta vara tillsammans eftersom jag hade förmågan att göra honom så arg.

Så jag står där ensam.

Med Hela halva huvudet uppsvällt i jordens största bula och en stor bebisbula på magen.

Utan någonstans att bo.

Utan pappa till mitt ofödda barn.

Och när ångesten är som värst väljer jag att acceptera att hans ilska togs ut över både mig, min son och dottern i magen.

Fy faan tänker ni säkert, hur kan man utsätta sina barn för det.

Men jag har inget bra svar på det.

Just där och då tog paniken över.

Han bad visserligen om ursäkt, men han menade också på att det var mitt eget fel.

Och om det var mitt fel så kunde jag ju också gå tillbaka och välja att inte vara fel längre, att anpassa mig Ännu mer för att det inte skulle hända igen. Så jag borde kunna kontrollera det. Eller?

Han skadade mig, inte längre bara psykiskt utan nu också fysiskt.

Och det var jag som bad honom om att snälla inte lämna mig!

Du vill ju trots allt bara att allt ska vara bra.

Och om några veckor kommer bebisen!

Det gjorde så ont att jag ville ta tillbaka allt samma sekund som orden lämnat min mun.

Så ont för att jag gjorde dig illa.

Jag tänker att han inte kunnat haft någon empati överhuvudtaget som medvetet gjort mig illa dagligen, samtidigt som jag tänker att det är så himla sjukt att inget av mina tre barn visar någon reaktion på att deras mamma storgråter ögonen ur sig under fem timmar.

Inte En Reaktion!

För min del var det först och främst att han snabbt blev varse om vad jag behövde och vad jag ville ha, men såg till att jag inte fick det. Detta kryddade han på genom att berätta för mig att jag var onormal, håna och förlöjliga det jag tyckte om genom meningar som att han inte var nån jävla fjortis längre, sånt sysslade inte han med. Inte ta hänsyn till att jag kroppsligt förändrades när jag var gravid. Hävda sin rätt att göra saker vi i tidigt stadium testat på genom att påstå att jag lurat honom att tro att jag tyckte om detta, och sedan krydda lite extra med att säga att han aldrig kunnat bli tillsammans med mig om han vetat att jag inte skulle vara fortsatt intresserad av de sexuella aktiviteter vi tidigt testat. 

Att inte ta hänsyn till att en är gravid och att de fysiska förutsättningarna för sex då förändras är också en faktor.

Jag utvecklade vestibulit, vilket höll i sig i närmare tre år.

Något år senare handlade det sexuella våldet i mitt fall mer om att neka mig närhet varje gång jag som mest behövde det. Och att när jag fått närhet håna mig för att jag bett om det. Grina efter kuk var ett inte alltför trevligt uttryck jag lärde mig leva med de gånger jag visat intresse, samtidigt som jag fick höra att jag nog varit otrogen de gånger jag inte varit psykiskt eller fysiskt med på det du velat göra.

Sexuellt våld kan ta sig uttryck i så mycket mer än regelrätta våldtäkter!

När du lever med en våldsam man handlar varje minut varje vaken dag om de val du gör.

Man pratar om att gå på äggskal, 

men trampar du på ett äggskal flyger det inte en yxa genom dörren.

Att krypa runt på ett minfält är ett bättre uttryck.

 

Man lär sig tidigt i förhållandet vad som "triggar" igång en attack.

 

Konflikt är inte ett ord jag vill använda heller, för det involverar två personer. 

Attack är när han attackerar och du inte har något val mer än att backa, ta emot eller försöka skydda dig (i många fall även dina barn). 

 

Detta är en ständig avvägning du behöver göra. Beroende på attack lär du dig senare vilka metoder som minskar tid för hur länge attacken kommer pågå. Du avväger noggrant vilken attack där det är säkrast att backa direkt. Exempel på dessa är när han anklagar dig för otrohet. Du lär dig att varje gång han kallar dig för fitta och hora, gör du bäst i att hålla käften bara. Låtsas som ingenting. Du lär dig när du eventuellt törs skydda dig genom att komma med svar på tal. Detta måste dock göras med försiktighet och ödmjukhet. Oavsett metod är riskerna stora att det får konsekvenser för resten av livet. Exempel när det är läge att ge sig in i detta är när barnen kommer emellan.

 

Men hur väl du än studerat detta så kommer han med stor säkerhet ändå kliva ut ur sin egen "triggerzone" och tillslut börja reagera på helt fantastiskt konstiga saker.

 

Som tex att du kommit hem från akuten där du legat med dropp utan mat i tre dagar.

 

Om han kommer hem efter att ha lämnat dig ensam med barnen direkt hemkommen från sjukhuset, och ser att du inte lagat middag när han behagat komma hem senare på kvällen. Då jäklar är det världens utskällning som väntar. Det förtjänar du givetvis.

 

Att du senare berättar att du dammsugit hela huset på grund av att dina föräldrar passat hans barn medan du låg på sjukhuset, och var tvungna ta med sin hund de dagarna, och du var livrädd för att få en massa skit eftersom han var allergisk? Nope, gör ingen skillnad.

 

Givetvis kan du vara som han vill, kåt glad och tacksam, aldrig ifrågasätta något och bara tappa bort din egen identitet för att boosta han ego, varje dag i resten av era liv.

 

Men tro mig. 

Är du så lycklig kommer han se det som ett bevis på att du träffar någon annan.

 

Så se upp för minor. 

De kommer explodera.

Närsomhelst och för vadsomhelst!

Jag är som en svamp som suger åt mig all kunskap jag kan. Och jag vill veta allt. Vill förstå hur du kunde fånga mig. Vill förstå varför jag stannade första gången. Vill förstå varför jag stannade alla andra hundra gånger. Vill veta varför jag valde dig framför mig själv, framför mina barn. Behöver förstå hur jag kunda gå sönder så mycket att jag inte kunde ta hand om mig själv längre. Måste få veta hur du kunde förändra mig så mycket att ingen längre kände igen mig. Och all den informationen har jag fått.

Efter alla timmar av terapi har jag fått alla svar jag eftersökt, och mer än så.

Och jag är glad för den kunskap jag har. Jag vet att jag aldrig kan gå tillbaka.

Men sorgen är lika stor för det. Och medvetenheten gör ingenting lättare.

För du är den enda som kan läka de sår som du har skurit in i min själ.

Att vara medveten gör det inte lättare!