Hjälplösheten i detta går inte att beskriva i ord.
Sorgen är ett kapitel i sig. Sorgen över att inte kunna hjälpa, att inte orka fortsätta, att inte vilja inse hur liten man har varit och orkat lämna tidigare.
Men hjälplösheten just i detta nu. När man vill lämna över. När man ber andra hjälpa. När man vill att andra ska se och förstå. Och Ingen förstår.
Ingen förstår hur någon som han kan ha behandlat mig så illa. Ingen förstår att det kan vara så att det sett så fint ut, utåt, men varit så trasigt och destruktivt bakom ridån. Ingen förstår hur en sån som gör allt för alla också kan göra allt för att göra illa mig, manipulera, ljuga, kontrollera, hota, skada mitt innersta väsen och min kontakt med alla runtomkring mig.
För det är ju precis så det alltid är.
Den som misshandlar någon psykiskt gör givetvis allt den kan för att inte omvärlden ska veta vad som pågår.
Man borde förstå att det är så det är här, som det alltid är. Vem ringer till sin familj eller sina kompisar och berättar att man hotar sin sambo, kallar henne för jävla hora tusen gånger, tror att hon är otrogen när hon är på jobbet, inte vill att hon åker på affären själv eller låter henne få någon egentid alls... ständigt förklarar vilken lite människa hon är och att hon är så hemsk att hennes fd kille valde att ta livet av sig, förstör saker som betyder mycket för henne, hånar hennes sexualitet... det tar aldrig aldrig slut.
Ingen förstår.
Men jag vet.
Och du vet.
Jag hoppas att du en dag inser hur stor skada du gör, inte bara på de du påstår dig älska, utan även på dig själv.
Ingen som skadar människor som du gör kan må bra i sig själv.
