Starseed

Jag hade aldrig varit så kär och älskat någon på det sättet innan.

Alla runtomkring mig gratulerade.

Tänk att jag äntligen träffat en bra kille, och vilken tur han hade som fick en sån bra tjej, vi var perfekt för varandra, så sa de.

För visst är han väl snäll mot dig?

 

Ja, joo, det var ju klart. Lite svartsjuk kanske, men visst var han snäll. 

 

Vårt första bråk. 

Jag minns inte orden exakt, men känslan försvinner aldrig. Vi hade en myskväll som vi brukade, drack säkert nåt glas vin, åt nåt gott och kramades framför en film. Jag var dödsförälskad och fortfarande nervös. Du hade berättat flera gånger att du tyckte om mig, kanske sagt att du älskade mig, och jag funderade dagligen på hur jag skulle kunna berätta hur mycket jag älskade dig också så du skulle förstå (hur du nu skulle kunna det) hur ofantligt underbar jag tyckte att du var.

Våran underbara kväll och min kärlekslycka tog du ifrån mig på några sekunder. Plötsligt utan förvarning börjar du skälla på mig. Det handlar om hur elak jag är som inte kan prata om känslor lika öppet som du gör. Du ställer mig mot väggen och kräver ett svar på vad som är fel på mig, och jag får panikångest och fryser till is.

Sitter helt orörlig i säkert 20 minuter medan du fortsätter skälla ut mig, försöker greppa vad som just hänt. När du tillslut lyckats bryta ner allt som går att bryta ner, ger du mig en kram och säger att du ju älskar mig ändå, då bryter jag ihop.

Och du tröstar mig hela natten.

Och du ber om ursäkt för att du gjort mig ledsen.

 

Detta scenario kommer sedan utspela sig minst en, oftast flera gånger, i veckan. Under kommande månader och ett år framåt.

För varje gång dricker du mer innan, blir mer arg och säger elakare saker. Jag blir bättre på att stänga ner när det händer, men bryter alltid ihop tillslut. Och då vill du plötsligt pussas och kramas och säga förlåt.

 

Och jag förlåter.

Igen och igen.

Jag minns knappt vem hon var längre.

Den där flickan som kände sig så stark och stolt och hoppfull.

Den där flickan som kämpat så med livet i så många år och äntligen blivit fri alla sina demoner.

 

Jag var inte det minsta festsugen den där kvällen. Jag var trött efter jobbet, hade ont i kroppen, och skulle jobba igen morgonen efter.

Men min kompis hade kalas och jag hade lovat hennes sambo att dyka upp. 

Och vem visste, kanske fanns han där?

Han jag letat efter hela mitt liv.

Tänk vilken tur att jag ändå åkte dit.

 

Kvällen blev riktigt jobbig. Jag var fortsatt trött och hade ont och alla andra blev fulla utom jag som mest satt och kände mig ensam. Nån snubbe flirtade tydligen järnet med mig, något jag inte alls märkt och han skällde ut mig efter noter, berättade att jag var den otrevligaste tjej han någonsin träffat.

Vilken idiot, tänkte jag.

 

Senare under natten däckar idioten bredvid mig i soffan. Och jag känner hur min kropp och min själ skriker att jag borde krypa ner bredvid.

Det är där jag hör hemma.

Jag sov inte många timmar den natten, utan låg i soffan bredvid och tittade på denna otrevliga människa som mitt inre ville bo hos.

 

Väntar någon vecka innan jag bestämmer mig för att det kanske är värt att kolla upp vad det var jag känt.

Försöker känna honom på pulsen lite över nätet, frågar allmänt om hans vårdnadstvist då det verkar vara något vi har gemensamt. Ju mer vi skriver till varandra desto mer vill jag träffa honom. Han har ett go och ett driv och en självsäkerhet jag aldrig stött på innan. Jag tänker inte att vi ska bli ett par, men att vi kanske fungerar som vänner och kompletterar varandra.

Han är social och framåt och jag är lugn och eftertänksam. Han är elden och luften, jag är vattnet och jorden.

 

Vi bestämmer oss för att träffas och plötsligt gör vi allt tillsammans.

 

Du var mitt allt jag någonsin letat efter, och det visste jag från det ögonblicket.

Du var han jag väntat på, han jag levt mitt liv för att träffa och få älska för alltid och alltid.

Det var du!