När allt man vill är att bli hel igen
Hel, så som man var innan man träffade honom.
Innan han plockade isär en i atomer.
Innan han tog kontroll över varenda liten cell i ens kropp.
Jag sitter här och sorgen sköljer över än en gång. Men det är bra. Man måste få sörja också. Så länge man kliver ur sorgen och blir arg efteråt så helar den mer än söndrar.
När man tänker på något helt annat och plötsligt dyker gamla känslor upp från ingenstans. Känslan av att aldrig räcka till, att aldrig få bli älskad, men värst av allt... att aldrig få upprättelse.
Jag har efter all terapi äntligen fått svar på väldigt många frågor. Plötsligt vet jag hur han lyckades fånga mitt intresse. Jag vet hur han lyckades hålla mig kvar. Jag vet hur han steg för steg började bryta ner mig. Jag vet varför jag tillslut lät honom bryta så mycket mark att jag inte hade något att stå på. Jag vet varför jag fortsatte älska honom, inte mindre men mer för varje gång han gjorde illa mig. Jag vet hur han förändrade min hjärna, bokstavligt, tills stressen gjorde att jag var så förvirrad att jag inte längre klarade av att katalogisera minnen. Jag vet varför jag valde att stanna trots att jag blev hånad och kallad fruktansvärda saker, gång på gång på gång i flera år. Jag vet varför jag slutade höra av mig till vänner, knappt tordes prata med min familj, och fick ångest av att träffa hans familj och vänner. Jag vet varför jag älskade honom, som hatade mig så. Jag vet varför jag inte ville lämna honom.
Och jag vet att den enda människa i världen som kan göra mig hel igen är han.
Han som plockade isär mig i atomer.
Därför stannar man så länge i ett våldsamt förhållande.
Därför fortsätter man hoppas och längta.
Därför är sorgen så oändlig.
Han har skapat ett oändligt hål av sorg och saknad.
Och han är den enda som kan fylla igen det hålet.
När allt man vill är att bli hel igen
Är han den enda lösningen
