Starseed

Jag satt helt chockad och visste inte alls hur jag skulle tackla kommentaren mer än att vara tyst. Den diskussionen ville jag inte ge mig in i.

När jag gick från att vara mammaledig till att börja arbeta heltid på en ny arbetsplats, på en myndighet, med nya arbetsuppgifter och med nya kollegor från världens alla hörn, slog det mig väldigt hårt att se alla män som var jämlika sina fruar.

Män som först gick till jobbet varje dag, vissa hade flera jobb, som ringde sina fruar från jobbet bara för att höra om de behövde hjälp där hemma. Män som kom på jobbet helt slut efter att ha delat vakna nätter då bebisar har varit vakna. Män som åker hem och vabbar halva dagen då deras fruar inte sovit tillräckligt då barnen varit sjuka länge. Män som älskar och respekterar sina fruar, vissa trots att de inte ens valt sin fru själv utan blivit bortgifta. Män som är som män ska vara.

Män från andra kulturer, muslimska män.

Och där satt jag och visste att när jag åker hem från jobbet idag, så blir jag av min blonda helsvenska kille uppväxt i en kristen familj ifrågasatt om jag inte kör hem på studs. Jag blir tittad snett på då jag sminkar mig, och jag blir kallad psykopatfitta om jag åker iväg på min körträning i eftermiddag. Och orkar jag inte åka för att jag inte orkar med bråket som blir, så är det tydligen ännu mer provocerande. Spelar ingen roll vad jag säger eller gör, han skriker och hotar och hatar ändå.

Så kom inte och snörp munnen mot mig och mina fina medmänniskor med sånna kommentarer. Håll ditt förakt mot de män som utövar våld, och mot de strukturer som låter de göra just detta. Förakta det svenska samhället och de myndigheter och rättsväsendet som håller de bakom ryggen.

Nästa gång kommer jag inte kunna vara tyst.