Starseed

Men då och då när man loggar in på facebook så dyker det upp, notisen som säger att man har ett minne för dagen. 

Och varje gång får jag panik och är rädd för vad som dyker upp. 

Är det en bild på våra barn sen de var bebisar?

Genast tänker jag tillbaka på ångesten jag hade när jag var hemma ensam och väntade varje dag, på att du skulle komma hem och komma in. Hoppades att du inte skulle vara för onykter från resan från att ha parkerat firmabilen till att ta dig in i huset.

Och önskandes att du skulle umgås med mig och de små en stund, och inte bara din stora för att sedan gömma dig hela kvällen och natten i källaren.

Är det en bild från året vi träffades? Kanske från den andra månaden när jag var som mest  nyförälskad, innan du visade din riktiga sida. Innan kraven kom på att jag skulle förändras, innan hoten och hatet tog plats.

Eller är det en bild från när du friat och jag faktiskt trodde på att du älskade mig och ville leva med mig? Innan du tog tillbaka allt. Och för folk runtikring kallar mig för fru Nilsson samtidigt som du bakom kulisserna hånar mig och gör klart för mig att det Aldrig kommer bli något bröllop. Hur kan jag tro något så dumt?

Nej oavsett vilken bild som dyker upp så mår jag dåligt. Jag vill inte bli påmind.

Jag vill bara gå vidare!

Påväg till förskola och jobb lyssnar vi på hög musik, sjunger högt, tar med oss hela kroppen och dansar i bilen. Inga andra tankar finns förutom tacksamhet över vad jag har och spänning över vad mer som kommer i min väg.

Och varje dag händer något spännande och underbart som får mig att gnistra än mer.

Det är som en liten sol som strålar, som ger energi till omgivningen och som varje dag bara växer och växer. Och ju mer jag ger till mina medmänniskor desto mer får jag tillbaka.

Är inte energi helt fantastiskt?