Starseed

Jag är jag och ingen annan.

Jag vet inte vem du trodde att du såg eller vem du trodde att du kunde skapa, och jag kanske sett ut som någon annan för dig, men jag har Aldrig varit någon annan.

och jag kommer alltid i slutändan fortsätta vara jag.

 

Du vill inget veta.

Och det lilla du fått veta har du valt att använda emot mig.

 

Och hur mycket jag än önskat få vara jag så vet jag efter all denna tid att det inte fungerar.

 

DU

VILL

INGET

VETA

 

Jag har aldrig varit intressant för dig det minsta.

 

Men... så står jag nu här och tänker fortsätta vara mig själv, och det är här det då tar slut. Din fantasi kan inte fortsätta och jag har därför valt det här. 

 

Fine. Då får det bli så.

Jag skulle inte kalla det ett val, jag må välja hur jag beter mig, men aldrig vem jag är. 

 

Vem är jag då, som du inte vill lära känna eller ens veta av?

 

Jag var en glad och sprallig om än lite blyg sexåring. Jag fick min första panikångestattack som sjuåring. Hade en riktigt bra kompis i skolan de första sex åren men blev i övrigt rätt så utfryst och mobbad. Har alltid älskat att vara runt människor såvida jag haft en trygg punkt i närheten, vän eller familj, men har varit den som står bakom och iaktar. Har Extremt svårt för att småprata och lider av en ganska jobbig socialfobi. Ord som hej, hej då, och tack sitter väldigt djupt in, just för att det är något som förväntas av en och borde komma av sig självt. Ser gärna inte folk i ögonen, pratar inte gärna alls i telefon och får panik när jag förväntas föra en dialog. 

 

Trots detta har jag alltid försökt växa, tvingat mig själv in i situationer jag helst undvikit, ibland kastat mig ut hejdlöst, då jag tror på att alla kan bara de vill.

Jag vill se mig själv som feminist, jämnställdhet är otroligt viktigt för mig. Jag har varit med om så mycket fint, underbart, skrämmande, jobbigt. Jag har som alla andra människor älskat och saknat och sörjt. Blivit lämnad, blivit utsatt för våld, blivit utnyttjad och förnedrad, upplevt döden på nära håll, druckit för mycket och ätit för många tabletter, kört in i en bergvägg, inte riktigt brytt mig om om jag lever eller dör...

Drogat mig själv då jag faktiskt inte kände att jag levde för något längre.

Och tagit mig ur det beroendet då jag kände att jag nog fan i mig hade en jävla massa att ge ändå.

Jag har som Alla människor i hela mitt liv kämpat med mitt. Och vunnit. Gång på gång.

Blivit starkare för varje misstag jag gjort.

Och aldrig ångrat något.

Mina felsteg och misstag har trots allt skapat en människa som jag mår bra över att vara.

Jag, Mig, hon den här människan här som du inte alls vill kännas vid eller ens vara i närheten av.

 

Och trots att jag som alla andra fortfarande har problem och brister så är jag ändå stolt som fan över just detta...

Och det är att jag har en helt otrolig förståelse för andra människor. Du kan snacka skit om vem som helst och jag kommer nästan alltid kunna lägga in något positivt om den människan. Jag tycker att det är otroligt viktigt att alltid vara ödmjuk inför andra människor och alltid förstå att deras kamp är något man Inte Kan Förstå!

 

Och jag väljer att det är viktigt för mig att få visa vem jag är och vara den jag är utan att behöva höra att jag är missanpassad, fitta, feministjävel och allt vad det nu kan vara 👀

 

Så ja... 

 

Är det så det ska vara så har jag valt det här.

Då har jag valt mig själv.