Starseed

Du följer med mina föräldrar till sjukhuset.

Men du vägrar se mig i ögonen.

Du frågar inte ens hur jag mår.

Du åker iväg och köper en ny bil till dig själv.

När jag efter att ha varit stabil ett dygn och sovit en natt utan dropp vill åka hem till mina barn, hämtar du mig på sjukhuset. Efter att du först tagit med dig barnen för att hälsa på din gamla chef vid nåt jippo.

Jag är så ostadig på benen att jag måste gå efter väggen och stödja mig. Jag stannar flera gånger för att vila. Tar mig långsamt från avdelningen ner till parkeringen utanför.

Eftersom du inte bryr dig om att ens möta mig, du sitter ute i din nya bil och väntar.

Väl i bilen frågar du fortfarande inte hur jag mår, eller vad som hänt.

Hemma lämnar du mig ensam med barnen, fanns något annat som var viktigare.

Med den lilla kraft jag har tvingar jag mig själv att ta mig runt i huset för att dammsuga upp de få hundhår som kan ha blivit, då mina föräldrar tvingades ta med sig sin hund de dagar de tog hand om våra barn medan jag låg på akuten och du var någonannanstans. Jag orkar inte med att få skäll eftersom du är allergisk.

Jag däckar totalt i soffan, skakar i kroppen av ansträngningen eftersom jag inte använt mina muskler på så länge under tiden jag var inlagd. Huvudet värker och oron över att hjärtat ska sprängas i bröstkorgen ligger nära tillhands.

Du kommer hem en timme efter att jag städat klart och ser mig ligga i soffan.

Du skäller ut mig efter noter.

Jag har inte ordnat med middagen.

Efter fem år av glåpord och förminskande och hånande och hot. När jag helt förstörd tog modet till mig att faktiskt blotta mig totalt trots att jag visste att det gav dig vapen att håna mig med ännu mer framöver. När du fortfarande fnyser åt mig att jag minsann ska se min egen del i det hela, att ansvaret ligger på mig att förändras. Att jag ska vara glad och tacksam och acceptera hans ilska och hot då det är jag som framkallat det i honom.

Då lägger kroppen plötsligt av.

Efter något som inte ens kan liknas vid en sista suck, slutar jag plötsligt andas.

Efter fem år hade jag äntligen lärt mig att omvandla sorgen till ilska. Att omsorgsfullt välja de stunder jag tänker att jag kan nå fram, och då sätta ner foten, det du gör mot mig och mot barnen är Inte Ok!

Men istället för att vilja rädda det lilla som fanns kvar krossade du mig totalt i det där ögonblicket. Vi var inte värda att kämpa för.

Du hade inget mer att säga om saken.

Så från en vecka till en annan drunknar jag totalt. Från att älska och bära mina barn dagligen klarar jag inte längre av att lyfta de.

Från att städa och skotta och laga mat och leka kan jag nu inte ens ta mig upp för trappen hemma utan att nästan svimma.

Jag får svårigheter att andas, starka bröstsmärtor och hjärtproblem. Panikångestattackerna avlöser varandra och jag åker fram och tillbaka till läkarna som sticker sönder mina armar med alla prover som tas. Ingenting visar någonting förutom ett förhöjt hormon som kan härledas till stress. Vid ett tillfälle när du stuckit iväg och lämnat mig ensam med barnen kraschar jag totalt. Du vägrar komma hem och mina föräldrar får släppa allt mitt i natten och köra 25 mil för att ta hand om våra barn. Jag blir inlagd på akuten. Mina värden i kroppen är skyhöga och man förstår inte varför. De gör en skiktröntgen då man misstänker att något gått sönder, men man hittar ingenting. Efter röntgen kraschar jag än värre och ligger uppkopplad i ett akutrum bredvid en hjärtstartare med kontroll varje kvart hela natten. 

Min kropp är så slut att jag inte ens kan ta mig till toaletten själv, jag kan inte resa mig upp.

Han diskade första månaderna. Efter det slutar han att hjälpa mig med disken, skäller på barnen dagligen om de inte sätter sin disk i diskmaskinen men kan själv lämna talkrikar och glas överallt i huset. Hans disk kan stå i flera månader om inte jag plockar bort den. När vi hade två boenden diskade jag både där jag bodde med barnen på veckorna, och sedan all hans disk han och hans son använt under en vecka var jag tvungen att diska på helgen om vi ville ha något att äta med/på.

Sopor gick han aldrig ut med. Trots att jag var inomhus med barnen och han kutade ut och in tjugo ggr per kväll så vägrade han gå med soporna. EN gång under alla år tog han efter övertalning med en påse ut. Många ggr ställde jag ut påsar som han klev över, och lät fåglar picka sönder de. Jag fick sedan plocka reda på snusket som låg överallt på gården. Sista året prövade jag några veckor att helt enkelt göra som han gjorde... att inte gå med soporna. Jag ställde de i kallfarstun. Efter en månad var det ett berg av sopor och huset stank. Inte ens då gick han ut med de. Jag gjorde det givetvis tillslut. En full soppåse stoppade honom inte heller. Han fortsatte fylla på tills det låg sopor utanför soppåsen, och även då. Jag fick då plocka ur den överfulla soppåsen och det som hamnat utanför. Blöjpåsar som var fulla slängde han inte, bytte inte heller. Han la bara bajsblöjorna på hög ovanpå hinken. Nu bytte han inte blöjor så ofta som tur var. Och ofta krävde han också assistans vid blöjbyte.

På tal om blöjor kastades de i sovrummet alltid av honom från sängen ner på sovrumsgolvet. Och lämnades där till mig.

Jag testade i irritation att göra samma sak en gång. Det låg två kissblöjor kvar på golvet över dagen.

Då hotade han med att lägga de i mina klädlådor om det hände igen.

Så hur blir man då en askungen?

Jag har inget svar på det 

mer än att man tvingas till det om man inte vill leva i total misär... 

vilket man givetvis inte vill.

Alla gånger du skriker åt mig på nätterna, och vänder upp och ner på lägenheten och förstör mina saker.

Tillslut reagerar man inte mer än att höja på ögonbrynen, eller med en trött suck.

 

Första gången jag blev kallad för Fitta var efter bara några månader in i förhållandet. En normal chockreaktion infann sig med efterföljande ifrågasättande, lite normal panik, en stor portion ilska och jävligt många tårar.

Precis så som man borde reagera.

Vanlig

Normal

Reaktion

 

Efter denna gång följde givetvis en stor ursäkt och många löften om att det aldrig skulle hända igen... vilket det givetvis gjorde... någon månad senare.

 

Efter ett år var det var och varannan vecka.

Fortfarande med känslan av att det var oacceptabelt ifrågasatte man det emellanåt. Ibland fick man en ursäkt.

Inte direkt så man trodde på den, men det var iaf en ursäkt.

 

Efter ytterligare något år var det vardagsmat som dessutom utökats till Hora, psykopatjävel, jävla feministfitta, äckel, du är ju fan sjuk i huvudet, jävla alkis.

Och nu ber han aldrig om ursäkt längre utan berättar glatt efteråt att jag får skylla mig själv. Det här är givetvis något jag valt och ingenting han tar ansvar över.

Dessutom är det ord han använder som svärord och om jag tar illa upp så är det inte alls hans fel utan mitt eget.

 

I det här läget väljer man att sluta gråta och istället suckar man bara.

Allt annat är slöseri med energi.

 

Energi man behöver till annat.

Energi man behöver till sina barn.

Energi man behöver

bara för att överleva och vakna varje morgon.

 

Efter ett tusen gånger Fitta

är allt man bryr sig om

att överleva

 

 

 

Fantastiskt sjukt hur huvudet fungerar som. Varje dag förvånas jag över nya minnen som poppar upp, sånt som jag förträngt. Det är som att allt som tvingats undan innan för att jag skulle överleva i det jag levde i, nu istället portioneras ut dag för dag för att komma upp till ytan lagom snabbt för att jag ska kunna bearbeta det.

 

Det känns så otroligt tufft och det känns nu som att det aldrig kommer kunna ta slut. Vissa minnen återkommer gång på gång och vill inte alls försvinna.

Och smärtan är ibland så påtaglig att jag vill ge upp.

Det kommer aldrig fungera att leva ett normalt liv igen.