Starseed

Du följer med mina föräldrar till sjukhuset.

Men du vägrar se mig i ögonen.

Du frågar inte ens hur jag mår.

Du åker iväg och köper en ny bil till dig själv.

När jag efter att ha varit stabil ett dygn och sovit en natt utan dropp vill åka hem till mina barn, hämtar du mig på sjukhuset. Efter att du först tagit med dig barnen för att hälsa på din gamla chef vid nåt jippo.

Jag är så ostadig på benen att jag måste gå efter väggen och stödja mig. Jag stannar flera gånger för att vila. Tar mig långsamt från avdelningen ner till parkeringen utanför.

Eftersom du inte bryr dig om att ens möta mig, du sitter ute i din nya bil och väntar.

Väl i bilen frågar du fortfarande inte hur jag mår, eller vad som hänt.

Hemma lämnar du mig ensam med barnen, fanns något annat som var viktigare.

Med den lilla kraft jag har tvingar jag mig själv att ta mig runt i huset för att dammsuga upp de få hundhår som kan ha blivit, då mina föräldrar tvingades ta med sig sin hund de dagar de tog hand om våra barn medan jag låg på akuten och du var någonannanstans. Jag orkar inte med att få skäll eftersom du är allergisk.

Jag däckar totalt i soffan, skakar i kroppen av ansträngningen eftersom jag inte använt mina muskler på så länge under tiden jag var inlagd. Huvudet värker och oron över att hjärtat ska sprängas i bröstkorgen ligger nära tillhands.

Du kommer hem en timme efter att jag städat klart och ser mig ligga i soffan.

Du skäller ut mig efter noter.

Jag har inte ordnat med middagen.