Starseed

Flera gånger tog han bilnyckeln från mig för att jag inte skulle kunna köra iväg men det fanns gånger jag kom iväg i en timme och bara körde runt stan och grät. Det var så himla befriande, bara jag och mig själv i en bubbla, där ingen synade mig, hånade och psykade.

Och även om det inte är en tur på en timme där mestadelen rinner över och ut så blir det pyspunka på kroppen även när jag bara kör in till stan. Jag kommer inte ifrån det helt enkelt.

Häromdagen just i en sådan situation, endast påväg in till affären på tio minuter och gråtandes, kom det över mig minnet av när jag tvärtemot satt i passagerarsätet påväg mot Kramfors och höll det inom mig. Hur jag kämpade med att tårarna Inte skulle rinna så fasligt ljudligt och hur jag snabbt och med förhoppning osynligt med tröjärmen torkade de som föll. Vi var påväg till hans mamma, och i vanlig ordning så var det något som var väldigt fel och det var givetvis mitt fel och jag fick veta det precis innan vi skulle åka.

Och det blev mer regel än undantag dessa påhopp, som hände varenda gång vi skulle göra något tillsammans, speciellt när vi skulle träffa hans familj.

Såhär i efterhand förstår jag ju att det handlade om att jag skulle bli ledsen och osäker (som om inte ångesten jag redan hade när det skulle träffas med hans familj räckte) så jag skulle sitta i ett hörn och må dåligt…. och det fungerade ju givetvis. Räckte det inte med att hota med att jag skulle hålla mig borta från hans familjemedlemmar? Inte dra in de i Vårt liv på nåt sätt?

Samtidigt var det ju alltid en paus för mig att vara där eftersom det också innebar att han stöttade mig lite med barnen.

You always did put up a good show there, didn’t you darling!

Att åka hem till mina föräldrar var i början det bästa som fanns, för jisses där blev showen en hel tv-serie i början. Sicken perfekt fasad han fick till, där kunde man luta sig tillbaka och bara hänga med på åkturen. 

När fasade började krackelera höll vi oss borta mer, och min släkt fungerade mer som nån slags trick or treat. Hade jag vart "snäll" så föreslog han att vi skulle åka dit eftersom jag ju mådde bra där, men samtidigt fick jag ständigt höra att min familj (föräldrar och syskon) inte var bra för mig och att jag behövde ägna mer tid åt min egen familj (han och barnen). Så när jag vid tillfälle pratade i telefon med min syster fick jag en utskällning utan dess like, och då spelade det ingen roll att jag pratade med henne max någon timme i månaden medan han pratade med henne minst det fyrdubbla.

På slutet var det tvärtemot en Big Show varje gång det handlade om min familj, både före under och efter kontakt eller påhälsning av/hos de. Och plötsligt fick också de se hela spektrat av de spektakel som jag upplevde hemma, innehållande fylla, utbrott och psykningar av mig och barnen. Hur han kunde på julaftonsmorgon bara kliva upp och packa sin väska och storma ut för han skulle hem. Ingen till synes anledning och ingen förklaring utan bara en sambo och barn som frågandes och chockade står och gråter på julaftonsmorgon när mina föräldrar vaknar i ståhejet som blev. Givetvis fanns ingen anledning att lämna oss på julafton, men han hade säkert kunnat hitta på en i efterhand. Jag visste att det bara var psykningar, jag orkade inte ens fråga eftersom jag visste att det skulle generera i mer "konflikt". Som alltid tjänade man på att låtsas som ingenting. 

Ät upp skiten hållkäften och överlev typ.

Jo min familj fick se en hel del konstigheter där på slutet. Sedan var det tydligen mitt fel att de som han uttryckte det Hatade honom. Jag var den som vände de emot honom. 

Satan vad man kan spinna iväg, på en biltur.

Mer bilturer till folket, det är så himla nyttigt med pyspunka.