Going down memorylane
Det poppade upp en notis på min telefon nyss. En notis som sa att jag ville kolla igenom mina minnen. En notis som när jag klickade på den hade valt ut en hel hög med bilder som jag tagit genom åren, med sentimental bakgrundsmusik.
Tror ni mig om jag påstår att jag inte grät?
Tårarna rann som aldrig förr. Till en början av sorg, men med tiden av lycka.
Bild efter bild flyger förbi. Alla bilder är självporträtt. Och nästan alla bilder är tillsammans med mina barn. På många bilder är jag ledsen, och jag fuktar läpparna och känner smaken av den bedrövelse vi levde i.
Men på andra bilder flödar glädjen över mina barn och kärleken till de.
Och jag känner det plötsligt så starkt. Att oavsett hur jag blivit behandlad under alla dessa år, år som stals från mig då jag inte fick utrymme att växa som människa och vara den jag är, så har jag upplevt så många ögonblick av kärlek med mina barn.
Och för det är jag enormt tacksam ❤️
