Thanks for my flowers darling
Sjukt hur huvudet spinner iväg hela dagarna. Följer ett gäng med insta-konton som handlar om inget annat än hur det är att leva tillsammans med och, om man som jag också klarat av, att lämna en narcissist. När man känner att man fått all
terapi man behöver men ändå tvingas påminna sig själv dagligen typ resten av livet, bara för att inte falla tillbaka i gamla spår och tankar bara för att ens traumatiserade kropp kräver den fysiska kicken den får när våldet upphör och istället för
en stund förvandlas till det den uppfattar som kärlek.
Hur sjukt är inte det? Bara den biten liksom.
Om han gör illa dig och ber om ursäkt och sedan fortsätter göra illa dig är det inte kärlek, läser jag. Så himla självklart, i ett normalt förhållande. Och det var det ju givetvis för mig också för tio år sedan. Men det är det första man omvärderar
i ett förhållande med en narcissist. För han kommer göra illa dig tusen gånger om, och du kommer förlåta varenda en av de… eftersom han påstår att han älskar dig.
Minns hur mycket jag skämdes en gång under första året tillsammans, när det fortfarande fanns ursäkter att hämta, och jag fick världens största blombukett levererad till mitt jobb (framför Alla mina kollegor). Hur generad jag blev när alla log och
sa att gud vilken fantastisk kille du har träffat, och det enda jag ville göra var att skrika Fattar ni inte vad jag gått igenom för att få de här blommorna, tror ni det är värt det???
Blommorna kom med ett kort innehållande någon form av ursäkt och ett löfte om att det aldrig skille hända igen. Och de stod där i fikarummet på jobbet och flinade åt mig. Och jag var inte ett dugg glad över de, bara generad. Och ursäkten kom på ett
kort, som några ursäkter till efter denna… aldrig muntligt för hemma låtsades man som om inget hänt efter att det hänt.
Och det som hade hänt som aldrig skulle hända igen hände igen. Och igen. Som allt som man aldrig trodde att man skulle kunna leva med. Eftersom det kom nåt som man trodde var kärlek emellanåt.
Som en slags sjuk kattoråttalek. Där man tror att det finns en jäkla god ostbit men man blir uppäten av katten varenda jävla dag så får man en stor bukett blommor på graven som tack för att man var med och lekte idag igen.
Sitter man i flera år efteråt och behöver fortsätta leta den där jäkla osten?
Va Fan är det för fel på en och vad kan man göra åt det undrar jag. Men tydligen är man traumatiserad för livet om man ska tro på all typ av forskning som gjorts på området.
Men du
Tack för blommorna då iaf
