Starseed

Många är vi som lider av PTSD efter att ha lämnat förhållanden med våldsamma partners. Och jag förundras över hur jäkla väl kroppen minns och spinner igång på en halv sekund när vissa minnen dyker upp. Dofter, musik, materiella saker, vissa ord eller i princip vad fasiken som helst som påminner om hur man överlevde då. För det är bara det det handlar om där och då. Överlevnad.

 

Och det är egentligen inget konstigt alls. 

Att daglig systematisk hjärntvättning, av den som egentligen borde bara älska och stötta dig, sitter kvar för resten av livet. 

 

Jag har varit mycket arg på de delar i samhället och de personer som i sin yrkesutövning SKA veta vad det handlar om.

De som SKA stötta och inte dra undan mattan för våldsutsatta. Då det finns så enkeltillgänglig och riktigt jäkla bra info att läsa om detta gigantiska världsproblem, för att förhindra att kvinnor hamnar där vi alla hamnat när vi ber om hjälp. Utbilda er.

 

Sedan är det otroligt frustrerande när man inte själv med enkla ord kan förklara alla hundratals små saker de gör med en/mot en i förhållandet och även efter en lämnat.

Dels för att hjärntvätten faktiskt fysiskt har förändrat ens hjärna (jepp den finns det klar forskning på sedan långt tillbaka) men också för att förnekelsen man lever i och det den gör med ens tankar faktiskt också lever kvar och dyker upp när man minst anar det, långt efteråt.

Men ja, det går inte att helt förstå det vi varit med om om man inte upplevt det själv.

Fullständigt omöjligt.

 

Igår var jag på terapi, skönt och behövligt och passande då jag var rätt irriterad. Hela vägen dit funderade jag på hur man kan förklara på ett enkelt sätt hur det är att leva i ett dysfunktionellt förhållande med dagligt inslag av våld. Och det enda jag kom att tänka på var att i flera år försöka lägga ett tusenbitarspussel där bitar fattas.

Där bitar kastas bort, av honom. Nya bitar presenteras för dig som inte heller passar. Den totala lyckan när du hittar två bitar som passar, bara för att han sedan plockar isär fyra bitar och tar sönder två av de. När du säger att du inte kan lägga klart pusslet om du inte får bitarna och han kallt påstår att du får skylla dig själv han har ingen del i ditt pussel, hade det inte varit för dig så hade pusslet vart klart för länge sedan. Han glatt dagen efter ger dig fyra nya bitar, men han kommer inte ihåg att han tog de från dig igår, det har du hittar på. Du är ju så förvirrad . Och du sitter där på nätterna och längtar tills pusslet blir klart för det kommer bli så fint, men helvete heller... Ingen kan lägga ett pussel klart där bitar saknas!

 

 

Jag går i terapi som så många andra för att lära mig själv att Aldrig igen lägga pussel där så många bitar saknas, man blir galen.

Men det är vad samhället, socialtjänsten och tingsrätten tvingar oss mammor att göra.

Det är fortfarande vårat ansvar att pussla ihop något som Aldrig kan bli färdigt.

Och jävlar om vi inte fortsätter försöka i all evighet...