Starseed

Jag har precis berättat för min son att jag ska åka tillbaka till lägenheten för att prata med honom, och min son är hysteriskt ledsen.

Inte för att vara ensam hos mina föräldrar, för det har han varit sedan han var ett år. 

Men för att han är rädd att det ska hända mig igen det han bevittnade dagarna innan.

Jag måste åka hem igen.

Jag måste få träffa honom och prata.

Jag har ångest, jag vill inte att han lämnar mig  och vårt ofödda barn. Jag har precis sålt min lägenhet, min son har bytt skola, jag är höggravid och jag har ingenting kvar.

Dessutom älskar jag honom och vill ju leva med honom, bara han kan vara snäll mot oss.

Hans reaktion på det som hände var att nu hade det gått för långt.

Han menade på att han ju aldrig skulle gjort illa mig om inte jag med mitt sätt att vara var den som framkallade en aggressiv sida hos honom. Att det inte var någon mening att fortsätta vara tillsammans eftersom jag hade förmågan att göra honom så arg.

Så jag står där ensam.

Med Hela halva huvudet uppsvällt i jordens största bula och en stor bebisbula på magen.

Utan någonstans att bo.

Utan pappa till mitt ofödda barn.

Och när ångesten är som värst väljer jag att acceptera att hans ilska togs ut över både mig, min son och dottern i magen.

Fy faan tänker ni säkert, hur kan man utsätta sina barn för det.

Men jag har inget bra svar på det.

Just där och då tog paniken över.

Han bad visserligen om ursäkt, men han menade också på att det var mitt eget fel.

Och om det var mitt fel så kunde jag ju också gå tillbaka och välja att inte vara fel längre, att anpassa mig Ännu mer för att det inte skulle hända igen. Så jag borde kunna kontrollera det. Eller?

Han skadade mig, inte längre bara psykiskt utan nu också fysiskt.

Och det var jag som bad honom om att snälla inte lämna mig!

Du vill ju trots allt bara att allt ska vara bra.

Och om några veckor kommer bebisen!