Starseed

Jag hade aldrig varit så kär och älskat någon på det sättet innan.

Alla runtomkring mig gratulerade.

Tänk att jag äntligen träffat en bra kille, och vilken tur han hade som fick en sån bra tjej, vi var perfekt för varandra, så sa de.

För visst är han väl snäll mot dig?

 

Ja, joo, det var ju klart. Lite svartsjuk kanske, men visst var han snäll. 

 

Vårt första bråk. 

Jag minns inte orden exakt, men känslan försvinner aldrig. Vi hade en myskväll som vi brukade, drack säkert nåt glas vin, åt nåt gott och kramades framför en film. Jag var dödsförälskad och fortfarande nervös. Du hade berättat flera gånger att du tyckte om mig, kanske sagt att du älskade mig, och jag funderade dagligen på hur jag skulle kunna berätta hur mycket jag älskade dig också så du skulle förstå (hur du nu skulle kunna det) hur ofantligt underbar jag tyckte att du var.

Våran underbara kväll och min kärlekslycka tog du ifrån mig på några sekunder. Plötsligt utan förvarning börjar du skälla på mig. Det handlar om hur elak jag är som inte kan prata om känslor lika öppet som du gör. Du ställer mig mot väggen och kräver ett svar på vad som är fel på mig, och jag får panikångest och fryser till is.

Sitter helt orörlig i säkert 20 minuter medan du fortsätter skälla ut mig, försöker greppa vad som just hänt. När du tillslut lyckats bryta ner allt som går att bryta ner, ger du mig en kram och säger att du ju älskar mig ändå, då bryter jag ihop.

Och du tröstar mig hela natten.

Och du ber om ursäkt för att du gjort mig ledsen.

 

Detta scenario kommer sedan utspela sig minst en, oftast flera gånger, i veckan. Under kommande månader och ett år framåt.

För varje gång dricker du mer innan, blir mer arg och säger elakare saker. Jag blir bättre på att stänga ner när det händer, men bryter alltid ihop tillslut. Och då vill du plötsligt pussas och kramas och säga förlåt.

 

Och jag förlåter.

Igen och igen.